Några rader från ett (enligt mig) framsynt nyhetsbrev inom nätmarknadsföring av Seppo Salmivuori, som jag intresserar mig för och vars slutssatser jag ofta finner mig sympatisera med:
Med den meningen som bakgrund funderar jag på när annonstavlor på stan kommer att bli mer sociala, interaktiva, nyttiga samt mindre störande. Nu är det ju iofs inte bara innehållet i dem som avgör det, utan allra mest deras blotta existens - de står där och vill ha min uppmärksamhet. Men jag har även sett dem utnyttjas inspirerat, som i den mycket lokala reklamen som Forsman Bodenfors tog fram åt Göteborgsposten för ett flertal år sedan (1980-talet?). Annonstavlorna anspelade på saker som fanns i närheten av en specifik tavla. Roande och det hjälpte säkerligen GP, även om den en direkt nytta kanske inte fanns där.
Det är inget snack om att “nätnyttan” håller på att flytta ut i verkligheten. Fler och fler korsbefruktningar poppar upp. Nätet och “fysisk reklam” smälter samman genom tjänster som t ex Google maps och nya mobilapplikationer, så det är inte svårt att uppfatta trenden som sådan. Kanske kommer papperstidningar på sikt fasas ut till förmån för mobila enheter som t ex iPad och diverse mobiltelefoner som blir alltmer nätvänliga?
TV-reklam stör mig i nio fall av tio, men jag tycker att det är positivt att en (allt högre?) andel av reklamen tenderar att få underhållningskaraktär. Åtminstone den sortens reklam det snackas mycket om och länkas till - den som har virala kvaliteter om man vill. Visst försöker Stig och de andra i Kings ICA-reklam både kränga varor och ICA:s varumärke till mig , men de nyttjar åtminstone inte den gamla sortens reklamsvammel, utan mer produktplacerar i de korta avsnitten. Själv handlar jag på pris eller kvalitet - inte varumärke, och drömmer om tjänster som Prisjakt inom alla produktområden i mobilen.
Till sist: en inte alls omöjlig framtidsvision… Om Seppo och andra har rätt i det stora hela (om att varumärkenas dagar kan vara räknade), så kan “traditionella” dystopiska framtidsscenarier som finns i filmer som t ex filmen Bladerunner från 1982, där stadmiljöerna dryper av corporate branding i megaformat, att komma på skam. Bara en sådan sak.
Heja nätet!
Leave a Reply