Framtida Leo, min kära son. Detta är din pappa som talar med dig från år 2008. Igår natt var natten jag hörde några avlägsna smällar som jag (pga området vi bor i) tolkade som skott. Smällar ackompanjerade av ett kort högljutt, men avlägset och dovt människoskrik. Tack och lov (för vår egen del) hände detta en bra bit bort från oss, så vi slapp att bli direkt drabbade eller indragna överhuvudtaget.
20-åring sköts ihjäl i Biskopsgården.
Leo, detta är varför du aldrig, aldrig, aldrig någonsin ska dras in i gängens värld!
Innerst inne vet jag att det här bara är barn som vuxit upp, utan att själva ha varit ansvariga för den miljö de placerats i. Men nu har de blivit stora - och farliga. Jag vill bli av med dem - stänga in dem. Därigenom fördjupas de nedåtgående spiralerna, det vet jag. Men det är så jag känner. Förmodligen är den skjutne en av dem jag ibland har betraktat med något slags “förakt” på gatan i smyg. Eller snarare med viss rädsla eftersom jag inte vill att något dessa människor tar sig för ska drabba mig eller min familj.
Även om skottlossningen var såpass avlägsen så kryper den inpå, under huden, och jag fylls med sorg. Jag hörde någon dö. Jag vill aldrig höra det igen. En djup dov känsla sitter kvar i kroppen. Jag saknas ord för att beskriva den. Sorg ligger närmast. Den går över, det vet jag. Men för den skjutnes anhöriga går det kanske aldrig över. Mina tankar går främst till den skjutnes föräldrar, närstående och vänner. Jag förstår hur de måste lida nu.
Nu träder hämndens kortsiktiga logik in och för somliga står vedergällning på agendan. Och hur kan man låta bli att känna så? Det är primitivt, men djupt mänskligt. Hoppet kanske står till att man innerst inne inte vill att någon enda människa - inte ens sina värsta fiender ska behöva lida på det sättet. Möjligen kan man hoppas på insikten att man vill undvika ha fler döda i framtiden på “sin” sida av skyttegravarna. Tyvärr hyser jag mycket litet hopp om att den tanken kan segra. Troligast är att det kommer att bli nya tidningsrubriker.
Ett par dagar tidigare var det bombvarning på Friskväderstorget. När jag kom hem sent från jobbet var det avspärrat från spårvagnshållplatsen när jag kom upp från trappan. De som skulle vidare mot Dimvädersgatan fick ta en annan väg, man vi som skulle till Klarvädersgatan tilläts snedda genom avspärrningen.
För egen del känns det inte just nu bra med Bondfilmen jag skriver om nedan pga våldsglorifieringen den representerar. Inläggen ligger inte alls bra tillsamman helt enkelt. Jag blir kluven, men samtidigt skiljer jag på film och verklighet givetvis, och en film är en produkt. Något som några varit väldigt duktiga på att skapa. Inte alla kan göra samma åtskillnad som jag, och påverkas av olika skäl på helt andra sätt. Jag tänker inte skena iväg i en debatt om filmvåldets påverkan nu; det har blivit en olycklig turordning bara. Eller är det en form av hyckleri?
Artiklar relaterade till dödsskjutningen
- SvD, 10 sept: Man anhållen för inblandning i dödsskjutning på Hisingen
- SvD: Göteborg & Co är bekymrade över våldet
- GP, krönika: Vem normer ska gälla i Göteborg?
Liknande inlägg
Tags: biskopsgården, gäng, mord, Samhälle, skott
Leave a Reply